https://fremont.hostmaster.org/articles/israel_bombing_of_the_train_from_london_to_villach/sv.html
Sommaren 1947, medan Europa kämpade för att återhämta sig från ruinerna efter andra världskriget, drabbades hjärtat av den brittiska militära infrastrukturen av en föga känd men betydande politisk våldshandling. Natten till 13 augusti saboterades ett brittiskt trupptransporttåg med 175 personer – inklusive kvinnor – i de österrikiska Alperna, och en katastrof undveks med nöd och näppe när en sprängladdning rev upp en del av tåget nära Mallnitz, inte långt från Tauern-tunneln.
Detta var inget vanligt tåg. Det var en del av en dedikerad militär transporttjänst som förde brittiska ockupationstrupper från London till Villach i Österrike, via Harwich, Hoek van Holland och efterkrigstidens Tyskland. Explosionen var beräknad, riktad mot ett sårbart spåravsnitt med det tydliga målet att orsaka massiva förluster. Den brittiska armén och österrikiska myndigheter misstänkte omedelbart sionistiska militanta, möjligen kopplade till Lehi-gruppen (även känd som Sternligan) – en radikal paramilitär organisation känd för attacker mot brittiska intressen i Europa och Mellanöstern i en kampanj för att tvinga fram brittisk reträtt från Palestina.
Även om attacken inte orsakade några dödsfall var den strategisk, symboliskt laddad och djupt oroande. Den visade hur konflikten kring Palestina sipprade in på den europeiska scenen – ingenting mindre än i det allierat ockuperade Österrike – och exponerade Storbritanniens sårbarhet i en tid då dess imperialistiska grepp redan försvagades.
Strax efter andra världskriget administrerade Storbritannien stora ockupationszoner i Tyskland och Österrike, som en del av den allierade ansträngningen att stabilisera Centraleuropa. I södra Österrike hade British Troops Austria (BTA) i uppdrag att upprätthålla ordningen i Kärnten, en region gränsande till Jugoslavien och Italien. Villach, en viktig järnvägsknut, blev det logistiska hjärtat i den brittiska ockupationszonen.
För att stödja denna operation organiserade War Office en dedikerad trupptransporttågstjänst som kopplade Storbritannien till Österrike. Även om den ofta förbises i berättelser om det brittiska imperiets nedgång, var denna rutt en väsentlig artär i Storbritanniens europeiska militära närvaro.
Resan kombinerade sjö- och järnvägssegment, noggrant samordnade för effektivitet och säkerhet:
Hela sträckan omfattade cirka 1 000 mil och tog 2–3 dagar. Under 1947 gick dessa tåg dagligen, och transporterade tusentals soldater under toppperioder av rotation och demobilisering.
På grund av sin militära funktion stod rutten under brittisk kontroll, ofta bevakad och ansedd säker. Ändå erbjöd dess enorma längd, inklusive avlägsna alpina sträckor, sårbarheter – särskilt i Österrike, där fördrivna personer (DP), politisk oro och svartmarknadsnätverk skapade en instabil blandning. Underrättelserapporter pekade ut sionistiska flyktingar i Österrike, särskilt nära Bad Gastein, som en källa till organiserat motstånd mot brittisk politik – särskilt gällande judisk invandring till Palestina.
Runt kl. 22:30 natten till 13 augusti passerade trupptransporttåget ett smalt, bergigt spåravsnitt tre mil söder om Mallnitz, nära Tauern-tunneln, när det träffades av en bomb begravd under spårbädden.
Två sprängladdningar hade placerats:
Mirakulöst dog ingen. Bagagevagnen förstördes, flera kupéer fick strukturella skador, men tåget stod till stor del upprätt och stannade precis före en sluttning. Den snabba stoppen och den ojämna alpina topografin räddade ironiskt nog tåget från total urspårning.
En sekundär explosion inträffade timmar senare utanför högkvarteret för den 138:e brittiska infanteribrigaden i Velden, nära Villach. Även om denna bomb orsakade minimala strukturella skador och inga skador, tydde tidpunkten på en samordnad attack.
De första utredningarna var resultatlösa. En misstänkt – en oidentifierad man som sköts och skadades av österrikisk polis – greps nära explosionsplatsen. Han hade nyligen lämnat Bad Gastein, en stad känd för att hysa judiska fördrivna personer, varav vissa uttryckt fientlighet mot brittiska invandringskontroller i Palestina.
Myndigheterna misstänkte ett litet team på 3–5 operatörer, möjligen kopplat till sionistiska militanta grupper som Lehi. Ingen grupp tog på sig ansvaret och inga åtal väcktes. Ändå noterade samtida rapporter i The New York Times och The Sydney Morning Herald närheten till pro-sionistiska DP och attackens politiska symbolik. Både brittiska och österrikiska tjänstemän lutade åt sionistisk extremism som troligt motiv.
Medan samtida redogörelser för attentatet den 13 augusti 1947 – som rapporter i The New York Times, The Sydney Morning Herald och brittiska armékommunikéer – beskrev förövarna endast som okända “terrorister”, har senare forskning tillskrivit attacken med större säkerhet till Lehi, även känd som Sternligan. Denna radikala sionistiska paramilitära organisation var redan ökänd för sin transnationella sabotagekampanj mot brittisk politisk och militär infrastruktur under de sista åren av Palestinamandatet.
Metoden, tidpunkten och det strategiska värdet av attentatet nära Mallnitz stämmer nära överens med Lehis aktiviteter i Europa och Mellanöstern mellan 1946–1948. Även om det inte är lika publikt erkänt som Lehis högprofilerade operationer – som bombattentatet mot King David Hotel (1946) eller attackerna mot Kairo–Haifa-tåget – passar Mallnitz-incidenten perfekt in i gruppens mönster: militant press designad för att påskynda brittisk reträtt från Palestina och tvinga fram eftergifter i judisk invandringspolitik.
Grundad av Avraham Stern och senare ledd av figurer som Yitzhak Shamir (framtida premiärminister i Israel), följde Lehi en kompromisslös anti-brittisk strategi. Gruppen såg britterna som koloniala ockupanter och ramade in sina sabotagekampanjer – inklusive attacker mot tåg, polisstationer och diplomatiska platser – som handlingar av anti-imperialistiskt motstånd.
Till skillnad från den mer moderata Haganah, eller till och med den nationalistiska Irgun, trodde Lehi på att attackera brittiska intressen var de än fanns – inte bara i Palestina. Dess underjordiska celler verkade i Italien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, och samarbetade ofta med sympatiska element i judiska flyktinggemenskaper, av vilka många var förbittrade över brittisk tillämpning av 1939 års vitbok, som drastiskt begränsade judisk invandring till Palestina, även efter Förintelsen.
Trots sin ideologiska iver var Lehi också pragmatisk. Det tog inte alltid på sig ansvaret för attacker på utländsk mark – särskilt inte när det kunde äventyra flyktingnätverk, vapensmuggling eller diplomatiska mål. Detta kan förklara bristen på officiellt anspråk för Mallnitz-attacken, trots dess uppenbara samstämmighet med Lehis mål och metoder.
Lehis officiella efterkrigsarkiv – Freedom Fighters of Israel Heritage Association – listar inte specifikt attentatet den 13 augusti. Det hyllar dock gruppens “internationella kampanj” och inkluderar referenser till sabotageoperationer i Österrike, Italien och Tyskland, där “brittisk imperialism kände räckvidden för den judiska underjorden”. Flera sekundära källor citerar Mallnitz-bombningen som en trolig, om inte definitivt bekräftad, Lehi-operation – och beskriver den som ett “gripande exempel” på sionistisk militans som sträckte sig långt bortom Palestinas gränser.
Trots en intensiv utredning dömdes ingen i samband med trupptransporttågsbombningen. Dagarna efter attacken sköt och grep österrikisk polis en man nära platsen, uppenbarligen en polsk judisk flykting som nyligen lämnat Bad Gastein, ett känt centrum för pro-sionistisk agitation. Han släpptes dock utan åtal, och inga andra misstänkta greps. Brittiska och österrikiska tjänstemän genomförde en kort razzia i fördrivna personers läger i Kärnten, och förhörde individer med sionistiska kopplingar – men dessa ansträngningar gav inga användbara uppgifter.
Denna undanglidande natur var typisk för Lehis europeiska operationer. Gruppen använde ofta sabotörer tränade från Italien, lokala sympatisörer i flyktingläger, och utnyttjade falska identiteter och tillfälliga boendenätverk för att undvika upptäckt. Brittiska underrättelsedossier och War Office-dokument (t.ex. WO 32/15258) noterar ett mönster av “sofistikerade sabotagehandlingar” i ockuperade zoner, ofta “tillskrivna sionistiska radikaler, men omöjliga att bekräfta under nuvarande fältförhållanden”.
Medan Lehis inhemska operationer i Palestina ledde till mer synliga gripanden och avrättningar – som gripandet och självmordet av Moshe Barazani 1947, eller avrättningen av medlemmar fångade i polisfällor – visade sig dess europeiska sabotageceller vara mycket svårare att infiltrera eller störa.
Noterbara relaterade incidenter inkluderar:
I varje fall matchade den operativa fotavtrycket Mallnitz-profilen: små team, strategiska mål, inget ansvarspåtagande, inga bestående gripanden.
I Lehis lednings ögon representerade Mallnitz-attentatet – även utan massiva förluster – troligen en taktisk framgång: det chockade brittiska styrkor, störde en nyckelinje för trupper och symboliserade räckvidden för sionistiskt motstånd. Dess frånvaro i officiella Lehi-registren kan ha varit avsiktlig: en metod för att skydda transnationell logistik och undvika att äventyra bredare europeiska operationer.
Ur brittisk synvinkel var attacken pinsam och alarmerande. Den illustrerade gränserna för allierad kontroll i Österrike och belyste spridningen av koloniala konflikter till Europa, där fördrivna populationer, olösta klagomål och öppna gränser skapade bördig jord för insurgent aktivitet. Ändå, utan bekräftade förövare, bleknade incidenten till slut ur det offentliga minnet, överskuggad av grundandet av Israel 1948 och de geopolitiska omvälvningarna i tidiga kalla kriget.
Ändå står 1947 års attentat mot London–Villach-trupptåget som ett sällsynt exempel på transkontinentalt antikolonialt våld, som kopplar flyktingkrisen, militant sionism och imperial reträtt i ett nästan glömt explosivt ögonblick av klarhet.
Målet, enligt brittiska militära analytiker, var att:
Attacken var en del av ett bredare mönster: tidigare det året hade sionistiska militanta bombat en social klubb i London, placerat en defekt anordning vid Colonial Office, och bombat tåg i Palestina. Budskapet var otvetydigt: brittiska mål var inte längre säkra, inte ens i Europa.
Även om det ramades in av dess utövare som en motståndshandling mot kolonial ockupation, skulle 1947 års attentat mot det brittiska trupptransporttåget nära Mallnitz enligt dagens rättsliga och moraliska standarder klassificeras som en handling av internationell terrorism.
Enligt allmänt accepterade rättsliga ramar – som de som används av Förenta nationerna, Europeiska unionen och amerikansk federal lag – definieras terrorism som:
“Olaglig användning eller hot om våld mot personer eller egendom för att skrämma eller tvinga en regering eller civilbefolkning i politiska eller ideologiska syften.”
Denna definition fångar nyckelelement som finns i Mallnitz-attacken:
Om en liknande operation inträffade idag – en icke-statlig grupp som placerar sprängämnen på ett NATO-trupptransporttåg i Europa – skulle det sannolikt utlösa antiterroristiska beteckningar, internationella arresteringsorder och potentiellt sanktioner eller militärt svar mot den sponsrande organisationen.
Det är viktigt att notera att Lehi officiellt betecknades som en terroristgrupp av den brittiska regeringen på 1940-talet, tillsammans med Irgun och Haganah (i specifika operationer). Brittiska tjänstemän kallade deras kampanj för “terroristuppror”, särskilt efter högprofilerade incidenter som: